Halvvägs

Vi är halvvägs genom höstterminen. Förra veckan var den där veckan som vissa ämnen/lärare håller "fri" från undervisning, då de kanske tänker att studenterna ska få tid att plugga och göra klart inlämningsuppgifter. Nu kan jag ju inte påstå att det märktes på något sätt, och så avslutades den veckan med konserthelg till universitets ära. Konserten var trevlig och rolig att medverka i, men som alltid så känns dagen efter (idag) som om man bara skulle vilja glida omkring hemma och inte göra något.

I stället har jag program från 9.15 till 21.15 med två kurser, jobb, och fiollektion. Och resten av veckan lir inte lungnare precis.

Men det var intressant, det där med att vi var tre studentkörer och en orkester, tre dirigenter, och ett konserthus som kanske var fyllt till... en femtedel? Det var med en liten chock jag insåg att jag var den i min kör som sjungit med längst, och jag kände mig lite malplacerad är jag tågade ut som första i min grönklädda kåpa i en lång rad av damer från den blandade studentkören i sina lila kåpor, men hej, det var jättekul att sjunga med nya människor ibland!

Sen är det ju också synnerligen intressant att det är samma pessimistiska stofil som skrivit recension av spektaklet i den största svenskspråkiga dagstidningen, men man kan inte alltid vinna.

29.10.2018 kl. 12:54

Sju veckor

Det känns som om det inte är riktigt PK att vara så nöjd med livet, men alltså - jag är nu över 40 dagar in i mina nya studier och jag känner en motivation jag inte kännt på flera år i mina tidigare studier. Jag trivs med mitt nya jobb där det är trevligt att kunna hjälpa folk med mer avancerade och intressanta saker än matinköp, även om mat är viktigt, och även om de där intressanta sakerna oftast i praktiken betyder att slåss med en printer eller skicka folk vidare till ett annat bibliotek för att låna en kursbok som vi inte har. För det mesta får jag pyssla på med böcker i lugn och ro och hinner också studera ganska mycket på arbetstid. Mera sånt åt folket! 

Men ibland slås jag av en känsla av att inte alls vilja sitta i kära gamla gula huset (dit jag har tillträde för att jag skriver gradu, *kröhöm*) och sammanfatta texter om musikpsykologisk forskning utan hellre skulle gå hem och spela fiol. Men det känns inte längre som ett så stort misslyckande, eftersom jag ju faktiskt studerar musikvetenskap. Det är liksom okej att vilja musicera. Det går inte att undvika att vilja göra det när man tänker på musik hela dagarna.

Och hej, ikväll när jag kommer hem från jobbet får jag se på Doctor Who! Men det förtjänar ett eget inlägg, men jag lovar inget sådant.

17.10.2018 kl. 14:40

Septemberiet

Månadsskiftet augusti-september har, för en studentkörssångare i Åbo, en viss sannolikhet att te sig omtumlande. Tänk er: en tillbringar sommaren med ett relativt tråkigt jobb, för att sedan i åtta dagar njuta av livet på en fullspäckad turné. Sen kommer en hem, antagligen lidande av både turnéflunssa och post-turnédepression, och ska plötsligt ta itu med Lifvet igen.

I mitt fall görs detta inte enklare av att Lifvet innebär nya grundstudier, nytt jobb, ny stämma i kören, ett folkdanslag att instruera, och vid sidan om allt detta också det gamla jobbet (men i mer begränsad utsträckning) och den gamla gradun.

Jag kom hem från Island för tre dagar sen, och första dagen gick åt till att organisera mitt arbetsrum här hemma efter att sambon snällt byggt ihop några nya hyllor som möjliggör mer ordning och reda. Igår började jag en ny kurs och mitt nya jobb och det var mycket trevligt. Idag började jag två nya kurser och fick veta att jag inte behöver ta ersättande språkprov i engelska (det skulle nu bara fattas att jag skulle behöva det med en nästan färdig gradu).

Men hej, det blir inte tråkigt i alla fall.

04.09.2018 kl. 17:48

Läseriet

Den här sommaren har jag läst böcker. I nuläget har jag läst 5 stycken Phryne Fisher-böcker och påbörjat ytterligare en, samt påbörjat en deckare som utspelar sig i Louisiana men den tog jag paus med eftersom jag hellre tar med en e-bok på plattan på resan till Island än ett helt bibliotek tryckta böcker.

Jag har ju alltid varit en bokmal, men som framgår i beskrivningen på den här bloggen så har bokmalen i mig varit trött på livet i många år. I praktiken ända sedan jag fick mycoplasma, skulle jag säga. Och det är sorgligt. Men jag tror det har ett samband med att jag stressat över gradun och inte tillåtit mig själv att läsa för skojs skull när det finns så mycket annat jag borde göra.

Nu säger jag inte att jag helt givit upp med gradun, men jag har definitivt tagit ner den några steg på prioritetsstegen. Jag ska börja om med mina studier och om jag skriver gradu vid sidan om grundstudier så gör jag det, annars inte. Jag vet inte ännu hur jag ska säga det här till min kära handledare, men nog kommer jag väl på något.

10.08.2018 kl. 12:36

Livet är helt okej.

Jag har en ny studierätt i ett nytt huvudämne och med den en ny livsplan och hopp om ett nytt, lite intressantare deltidsjobb redan i september. Man ska ju inte ropa hej, men med tanke på att det flera gånger sagts att det behövs folk, och flera stycken, till precis den uppgiften, och min arbetserfarenhet hittills med kundbetjäning inte är helt irrelevant, och jag studerar rätt sak så... hoppas jag på det bästa.

Och den här sommaren är inte så tokig i allmänhet heller. Jag har upptäckt Duolingo, och roar mig med en sån här sak som jag kanske borde ha insett att jag tycker om men som inte kanske var mitt drömyrke trots allt: att lära sig språk. Jag håller på att lära mig irländsk gaeliska. Helt onödigt kan tyckas, men det är fint.

Jag har också återupptäckt min vän pianot. Eller tja, pianospelandet. Ett piano har jag ju inte, för det finns i Helsingfors och att flytta det till Åbo skulle antagligen vara både jobbigt och dyrt, plus att det behöver stämmas och jag vet inte ens om en vanlig stämning räcker för att få det att låta uthärdligt, och dessutom är ett akustiskt piano i ett lyhört höghus en säker metod att få ovänner. Så jag drömmer om att köpa ett elpiano. Egentligen har jag redan valt ett. Jag måste bara överväga ännu nån vecka om jag faktiskt är beredd på att sätta nästan 900 euro på ett elpiano (och vänta på att jag själv är hemma efter diverse semesterresor så att jag kan, eh, ta emot det när det kommer). Men med tanke på att mina nya studier ju faktiskt är i musikvetenskap så känns ett pianoköp helt motiverat.

Och jag har insett att det är ganska trevligt att sitta med en bok i handen och läsa den, och att det är ganske trevligt att reparera jeans. Eller nå, det sista kanske är en överdrift. Men det är trevligt efteråt, när både jag och sambon har större urval, som inte längre faller i bitar, i garderoben.

Sen är det kanske en aning skrämmande att jag och sambon blir huvudsakliga instruktörer för folkdanslaget i höst, men nog ska vi väl överleva det också. Får hoppas att även folkdanslaget gör det, bara.

29.06.2018 kl. 13:54

Vårliga reflektioner

Våren är här, och med den är halva Finland mörkröd på Norkko.fi:s pollenkarta. Och jag märker knappt av det, inbillar jag mig ibland. Jag har ingen snuva, knappt sjuka ögon (bara om jag är ute länge och jag försöker undvika det), och det påverkar inte ens min andning. Jag kan sjunga utan problem! Hyposensibilisering är prima grejer!

Men jag blir fortfarande trött. Jag har fortfarande mycket svårare att koncentrera mig nu än i oktober. Jag är försenad med två inlämningsuppgifter och jag har liksom flutit genom hela kursen i ekonomistyrning och jag är nöjd om jag klarar tenten någorlunda.

Vad skulle universiteten tycka om man som studerande faktiskt på allvar gick in för att studera enbart från september till mars?

09.05.2018 kl. 13:14

Göra saker-iet

Jag har gjort saker de senaste dagarna: Jag har skickat in tre praktikplatsansökningar, skrivit och lämnat in en hemtent inom deadline (fast jag måste skicka in den på nytt i förmiddags eftersom Moodle gjorde nånting med den så att text försvann. Tur att det kapades mitt i en mening så att läraren märkte problemet!), och avklarat två föreningars vårmöten med allt vad det innebär. Redan förra veckan skickade jag in en liten uppsats även om det hände fyra dagar för sent.

Nu idag har jag tömt torkskåpet, tvättat kläder, städat mejlboxen, och sorterat mig igenom högen med papper på skrivbordet och funnit det som legat och vilat längst under: gradutext med kommentarer från handledaren.

Nu behöver jag alltså bara sitta kvar i min stol, inte vandra iväg och göra något annat, och faktiskt öppna Scrivenerfilerna med gradun och börja jobba. Inte stiga upp och börja reda upp röran på sekretären. Inte börja plocka i alla grejer på klippbordet på gästsängen. Inte ställa upp min Dianadocka igen som fortfarande ligger i en IKEA-påse efter folkdanslagets jubileumsårsfest.

Sitta kvar. Öppna Scrivener. Nu.

08.03.2018 kl. 15:10

Uppskjuteriet

Nu ska jag inte skriva om att skjuta upp saker i luften, utan det här med att skjuta upp saker på framtiden. En bekant till mig från min USA-tid delade för några veckor sedan ett citat på Facebook och jag blev nästan lite chockad över hur... close to home it hit.

Jag letade upp hela texten citatet var från (den finns här). 

Kontentan är att om en har ett seriöst problem med att inte Få Saker Gjorda så är det inte så att det är för att en är lat. Orsaken kan vara att en är ytterst högpresterande, och att faktiskt göra saker innebär en risktagning: Tänk om jag gör det här och det inte blir bra? Tänk om jag gör fel? Tänk om någon kritiserar mig? Då är det lättare att tänka att en gör det följande dag i stället.

Så i stället för att få saker gjorda - t.ex. skriva en gradu - så gör en annat i stället: diskar, städar, spelar spel, läser böcker (eller nej, det gör inte jag så länge det finns böcker jag borde läsa för att få Viktiga Saker gjorda).

Och det här känner jag ju igen hos mig själv. Ni vet, jag har skrivit om det tidigare: på jobbet (det där ganska så hjärndöda kundbetjäningsjobbet jag har) skriver jag upp saker på baksidan av bortslängda kvitton. Jag planerar resten av dagen (om jag mot förmodan råkar ha morgontur), jag planerar resten av veckan, jag planerar mitt hela fricking liv. Men gör jag nånsing det som står på lapparna? Nå, ibland. T.ex. då det handlar om föreningsåtaganden. För kanske det egentligen också är så att mitt föreningsknarkande är ett led i hela min skjuta upp Viktiga Saker-livsstrategi.

Jag inser också att kurserna jag går i informationsvetenskap och redovisning är en del av min skjuta upp graduskrivandet-strategi. Men hej - jag fick faktiskt vitsordet 5 i grundkursen redovisning (och i grundkursen i informationsvetenskap, men det är inte fullt så imponerande). Låtom oss se det som en påminnelse - jag kan faktiskt göra saker. Jag måste bara skita i risken att det kan misslyckas.

28.02.2018 kl. 20:25

Tenteriet

Jag hade glömt hur det känns att skriva en tent och ha en känsla av att det går helt okej. Det var två år sen jag skrev en tent senast och då fick jag 1 i grundkurs i informationsvetenskap. Idag skrev jag samma kurs tent på nytt och dels är jag övertygad om att tenten var vettigare uppbyggd än förra gången, men dels inser jag också att jag själv mår bättre nu än då.

Om det är något som den här hösten har fått mig att inse så är det att jag inte var frisk 2015. Jag var det nog inte på våren 2016 och knappast hösten 2016 heller. Jag vet inte om jag är det nu heller, men jag åtminstone så mycket friskare nu än 2015 att det är helt sjukt, egentligen.

Nu är det bara min bristande självdisciplin som står i vägen för, tja, alltihopa.

20.12.2017 kl. 17:36

Flytteriet

Vi flyttade i augusti. Det känns som om jag uppnått ett mål i livet bara med det. Vi är inte 100 % färdiga med att reda upp ännu men det går framåt, och allt som återstår är egentligen några hål till i väggarna så vi kan hänga upp de sista nya hyllorna och några tavlor.

Och så det där lilla projektet flytta familjens vita "lilla" 130 cm Yang Chang-piano från Helsingfors till Åbo.

Men jag har ett arbetsrum! Där bara en hylla till och en anslagstavla ska upp på väggen och några saker till flyttas runt, och förvisso ryms bara en gästsäng och inte två som jag hoppats, men det är väldigt mycket användbart. Jag behöver inte längre sprida ut mina gradutabeller över sängen där jag själv ska sova på natten.

Jag har också anmält mig till två grundkurser som börjar i slutet av oktober: informationsvetenskap och redovisning. Jag har ett vagt minne av att jag startade den här bloggen samtidigt som jag skulle gå tre kurser i informationsvetenskap och det gick ju så där, både med ett frekvent uppdaterande av bloggen och projektet få kurser godkända (1 av 3 lyckades  jag slutföra). Kanske det går bättre nu? Kanske, kanske?

05.10.2017 kl. 13:07

Harry Potteriet

En gång i tiden var jag ett verkligt hard core Harry Potter-fan. Innerst inne är jag det ännu, även om jag inte är säkert på att Pottermore hade rätt i att placera mig i Gryffindor. (Jag litar nog mer på ett hybrid-house test som placerade mig i Huffleclaw, även om jag själv tycker att Ravenpuff låter bättre.)

Men med det här i åtanke - jag reste till London för att köa mitt i natten för den sista boken, för Merlins skull - var en skakande insikt jag fick förra veckan, lagom inför 20-års jubileet av att den första boken publicerades: jag hade inte sett den sista filmen.

På fem och ett halvt år.

Den missen är korrigerad nu, tack och lov.

Jag har också precis köpt Harry Potter and the Philosopher's Stone - Slytherin edition. Jag ser fram emot en flygresa till Färöarna nu!

28.06.2017 kl. 13:24

Tankar från dagen före midsommarafton

  • Idag var jag sista dagen på det jobbet jag njutit av mest under mitt arbetsliv. På lördag återvänder jag till det vanliga slitet för brödfödan och jag kan inte säga att jag ser fram emot det så där värst. Fast mina arbetsdagar är i allmänhet kortare där. Och timlönen är högre. Och jag har mycket fler tillägg.
  • Jag fick ett avskedskaffe och en present! Jag hade verkligen inte väntat mig det efter två månader, men mina kolleger (dvs mina egna universitetslärare) är ju de härligaste som finns.
  • Jag blev igen antagen till mina egna studier och jag har lämnat in en kursuppsats. Hurra! Jag får fortsätta skriva gradu!
  • Jag har börjat skriva fanfiction igen. Och Merlins skägg så det är svårt att skriva på svenska i en genre som jag mest läst på engelska! Onekligen känns det fel att behöva kolla upp uttryck som en vant sig vid att använda på engelska och fundera över hur de bäst uttrycks på ens modersmål. Men let's face it - om jag nånsin ens ska drömma om att skriva en bok på riktigt måste jag kanske öva upp min skönlitterära svenska.
  • Vi kommer antagligen att flytta i augusti. Inte alls som planerat, inom bolaget vi hyr av nu, men på många sätt bra. Det blir lite dyrare men jag får ett arbetsrum och vi kommer att bo så pass mycket närmare stan att vi inte behöver sätta 50 euro på bussresor varje månad.
22.06.2017 kl. 20:20

Mediciner

Det är konstigt hur en ibland glömmer bort att en har sina mediciner av en orsak. När symptomen inte är grava och livshotande är det lätt att tänka att en borde klara sig med minimidosen av t.ex. långtidsverkande astmamedicinen och inte behöva ta luftrörsöppnande alls. Trots att en kanske tyckt att luften inte räckt till alla gånger riktigt.

Då är det bra att en har ett regelbundet återkommande besök hos en sköterska, i och för sig främst för att få sprutor i armarna (igår med botoxnålar, lol), men det är ju för väl att sköterskan i fråga även påminner en om ens mediciner och att det är helt okej att ta lite mer än minimidosen om det känns så.

Så att känslan av att första gången på 23 dagar fylla lungorna med luft är ganska trevlig. Det finns liksom en viss vidd på lungorna som känns som ett "mål" för när lungorna ä fyllda. Gäspningsgränsen, typ. Och dit kommer jag inte alltid utan luftrörsöppnande.

Fast känslan av att händerna darrar lite på tangenbordet är inte fullt så trevlig och det påminner om varför jag kanske vill klara mig utan luftrörsöppnande. Borde kanske kolla om det finns nån medicin som har lite mindre doser än den jag har nu.

16.06.2017 kl. 10:13

Så mycket bra den här våren

  • Två arbetsintervjuer, en praktikplats, och en inbjudan till en arbetsintervju till en plats som jag egentligen helt saknar "de rätta" studierna för
  • Avklarad folkdansinstruktörsutbildning
  • Skriva gradu på arbetstid
  • Lyckades reseleda kören både till och tillbaka från Uleåborg som enda reseledaren på plats
  • Kallad medlem i broderkören så nu får jag för alltid sjunga med i manskörssångerna
  • Lånad styckemössa och lånad klänning
14.05.2017 kl. 18:25

Nattgammal is

För några veckor sen skrev jag ett fjantigt lite facebook-inlägg om ett av de mest i-ländska i-landsproblemen: det upplevda tvånget att lyssna igenom varenda Discover Weekly-lista på Spotify. För där kan ju finnas så mycket en aldrig annars skulle hitta. Och det är ju rätt så onödigt, men sen på söndagkväll när en håxar att en inte lyssnat genom veckans lista slås en av en väldans fomo.

Idag är det redan torsdag och eftersom jag gjort en hemuppgift för instruktörsutbildningen har jag lyssnat - å ena sidan - på polskor och polskor, och dessutom har vi konsert om en månad med kören och för att nöta in en av sångerna har jag - å andra sidan - lyssnat på den på repeat. Nu åker jag i morgon till Lappfjärd för vidare utbildning, och plötsligt finns det inte så mycket tid kvar för den här veckans lista. Så jag öppnade den. Och jösses alltså.

När jag under min första höst i Åbo snöade in mig på Skottland och skotsk engelska fann jag duon The Corries. En av mina favoritballader med dem är Eric Bogles The Green Fields of France. Nu har Spotify hittat en svensk version: Tankar på nattgammal is. Den svenska texten må vara en helt annan berättelse, men den är precis lika tårdrypande.

30.03.2017 kl. 23:44

Musikvetare, språkvetare, och framtida bibliotekarie.

Nördar in mig på körsång, folkdans, folkmusik och... redovisning? Det sistnämnda enbart med anledning av mitt obotliga föreningslivs- och styrelseknarkande.

 

Jag finns också på instagram och twitter.